📁 KARIN GRANSTRAND Info   Mörkret
       Ateljé: Dals LÄnged hello (at) karingranstrand.com Stuff, my stuff, come along with me  

EN ENSTÖRING SOM KÄMPAR IN I DET SISTA MED NÅGRA FÅ LÖV


 NATTBLINDHET by MÖRKRET  
 Bellmansgatan 26, Stockholm Craft Week, 2026  

-

Jag erkÀnner kaoset. Det Àr ingen mening med att söka ordning nÀr allt gÄr mot oordning. Det stÀdade Àr dött, det överflödande lever.

Jag erkĂ€nner att det egentligen inte finns nĂ„got manus. Jag ska rulla stenen med stolthet, inte för att nĂ„ framgĂ„ng utan för att vĂ€gen upp Ă€r vacker. Att uppleva en solnedgĂ„ng i skogen Ă€r lika giltigt som att starta företag. Övertid Ă€r inget som imponerar. LinkedIn Ă€r inte pĂ„ riktigt. Även den mest utbuade förestĂ€llningen kan skrivas om och fĂ„ ny scenografi. Tills dess ska jag dansa i takt med lamineringsmaskinen och administrera den administration som krĂ€vs. Men varje dag viker jag ner skĂ€rmen, lĂ„ser dörren och gĂ„r ut – för att stanna dĂ€r.

Jag syr skog. Jag syr maximalistiskt för att livet Àr för kort för kalhyggen. Eken Àr den första delen i en textil skogspromenad som tar mig frÄn byn till tjÀrnet. Varken eken eller hasseln bryr sig om min sociala batterinivÄ. Klungan med majbrÀken förvÀntar sig ingenting av mig och blodroten sÀger inte mer Àn nödvÀndigt. Ingen av dem bryr sig om Instagram.

Att gÄ ut Àr att gÄ in,
vÀlkommen in i mörkret


  1. Detaljbild
  2. En enstöring som kÀmpar in i det sista med nÄgra fÄ löv,  handsömnad, maskinsömnad, maskinstickning, lakansvÀv, rÄsiden, sidenorganza, linne, viskos, ullgarn, gips, vadd, stÄltrÄd, 2026. Titeln Àr hÀmtad ur en dikt av Artur Lundkvist.
  3. Detaljbild
  4. Instalationsvy: Jonas Olsson, Karolina HĂ€gg, Karin Granstrand
  5. Vernissage



DIAPAUS


 Peach Colony, Malmö, 2026  

 ETT RUM MED UTSIKTER
En utstÀllning som innehÄller konstverk av Jon Ek, Angelica Falkeling, Karin Granstrand, Jenny Grönvall, Leif Holmstrand, Karolina HÀgg, EvaMarie Lindahl, Eric Magassa, Imri Sandström och Timja Femling. UtstÀllningen Àr sprungen ur relationer till rum, föremÄl och mÀnniskor och den rör sig pÄ ett nyfiket sÀtt runt idéer och tankar kring hur vi  förhÄller oss till dessa. Idé och konstnÀrlig utformning: Timja Femling.  

Verket Diapaus Àr stickat i dialog med ett verk av Leif Holmstrand.


  1. Diapaus,  maskinstickning, ullgarn, 123x79 cm, 2026
  2. Installationsvy, foto: OMN
  3. Installationsvy, foto: OMN
  4. Detaljbild



PÅ AVSTÅND ÄR ALLTING BLÅTT (OCH BUSINESS
AS USUAL)


 666 95 by Mörkret  
 Bellmansgatan 26, Stockholm Craft Week, 2025  

En kopp kaffe, en jordnötskaka och en skÄl med körsbÀr. Som vanligt sitter jag pÄ golvet, som vanligt Àr jag egentligen inte alls intresserad av att ta en paus. För jag syr berg.

Jag kan inte förklara det pĂ„ nĂ„got annat vis Ă€n att jag var tvungen att sy berg. De hĂ€r bergen skulle bestĂ„ av utsorterade klĂ€der frĂ„n den lokala secondhandbutiken. KlĂ€dberg – sĂ„ övertydligt att det Ă€r patetiskt – fast egentligen handlar det bara om att tala klarsprĂ„k med versaler i fetstilt. Vad Ă€r det vi inte förstĂ„r? Vi producerar för mycket klĂ€der, ofta i tveksamt plastmaterial, men Ă€ndĂ„ ökar vi tempot. Business as usual oavsett vetskap för det enda som rĂ€knas Ă€r evig tillvĂ€xt och pengar till aktieĂ€garna. Dessutom blir vi sĂ„ glada nĂ€r vi vĂ€ntar pĂ„ en ny topp frĂ„n Shein. Eller för den delen; byxor frĂ„n Sellpy. NĂ„vĂ€l, fĂ€rgen pĂ„ mitt klĂ€dberg skulle vara blĂ„ för pĂ„ avstĂ„nd Ă€r allting blĂ„tt. Ljus med kort vĂ„glĂ€ngd, alltsĂ„ blĂ„tt ljus, sprids mest och dĂ€rför ser atmosfĂ€ren blĂ„ ut. PĂ„ lĂ„ngt hĂ„ll ser Ă€ven trĂ€dtoppar blĂ„ ut och att sitta pĂ„ toppen av ett berg och se ut mot allt som Ă€r blĂ„tt pĂ„ avstĂ„nd Ă€r det bĂ€sta jag vet. Det Ă€r lĂ€ttare att andas dĂ€r. Vid solnedgĂ„ng blir solen rödare och rödare eftersom ljuset dĂ„ tar en allt lĂ€ngre vĂ€g genom atmosfĂ€ren.

NÀr jag sitter bredvid mitt halvfÀrdiga berg med den osmakliga jordnötskakan i ena handen inser jag att det inte bara handlar om konsumtion och enkelheten att andas vid fri sikt. Det handlar ocksÄ om mig. Att sy klart Àr som att nÄ toppen och Àr det nÄgot jag alltid vill sÄ Àr det att bli klar. Jag stirrar pÄ mÀngden nyinköpt mellanlÀgg som behövdes för att sy rimliga sömmar i en del av de slitna stretchplaggen av tvivelaktig kvalité. Det fÄr mig att snubbla till och jag faller nÄgra meter mot marken.

NĂ„gra dagar senare stĂ„r jag Ă€ntligen pĂ„ toppen och vĂ€l pĂ„ plats förstĂ„r jag min obetydlighet. Höjder ger mig nĂ€mligen ofta en kĂ€nsla av större samhörighet med omgivningen. Ibland Ă€r det svĂ„rt att andas balanserat i en vĂ€rld jag bĂ„de föraktar och Ă€lskar – men hĂ€r uppe ter sig vĂ€rlden mindre komplex för en stund. Det Ă€r skönt att vara klar. Men Ă€ven om jag just nu tror att jag kan sitta hĂ€r hur lĂ€nge som helst sĂ„ Ă€r jag vĂ€l medveten om att jag snart blir rastlös.


  1. Installationsvy
  2. PÄ avstÄnd Àr allting blÄtt (och business as usual)
  3. Detaljbild
  4. Textfanzine//Verkförteckningsfanzine
  5. Installationsvy


ÖPPEN VISNING


 SofiavÀgen 5A, Lund, 2025  

En grupputstÀllning i en lÀgenhet som nu Àr ute till försÀljning. UtstÀllningen utforskar frÄgan om vi börjar nÄ ytlighetens och dÀrmed ensamhetens absoluta ÀndhÄllplats.

En utstÀllningsidé av Timja Femling.

Medverkande: Mary–Anne Buyondo, Jon Ek, Lisa Ek, Lars EmbĂ€ck, Angelica Falkeling, Timja Femling, Karin Granstrand, Jenny Grönvall, Leif, Holmstrand, Andreas Kurtsson, Rebecka, Larsdotter, Kerstin Lieberath, Åsa Lieberath, Eric Magassa, Nina Meierkord, Cecilia Sterner, Markus Tullberg 
Skribenter: Lars Gustaf Andersson, Anna Nilsson

  1. SkÀrmdump frÄn hemnet.se
  2. Installationsvy frÄn sovrum
  3. Installationsvy frÄn sovrum
  4. Installationsvy frÄn vardagsrum
  5. Installationsvy frÄn sovrum
  6. Planritning frÄn prospekt
  7. Jag vet vad jag mÄste göra men jag gör det inte, sömnad: Äterbrukad textil, vÀxtfÀrgad siden, 2025


SVÄRTA



 Teckningsmuseet i Laholm, 2025  

 Dea Svensson, Karin Granstrand
& Maria E Harrysson

I utstÀllningen möter ni teckningar som berör mÀnniskans existens, naturen runt omkring oss och vÄrt förhÄllande till platser i vÄrt minne och i den fysiska verkligheten. Miljöer som bÀr pÄ spÄr av hÀndelser och symboliska innebörder.

Vad sÀger naturens vÀxter, vatten och skogar till oss? Med stor kÀnslighet, inlevelse och fantasi lyfter konstnÀrerna fram berÀttelser och betraktelser frÄn naturen. Det kan vara skildringar av specifika platser med speciella innebörder eller scener som utgör utgÄngspunkt för ett berÀttande om naturen och om tillvaron, allt skildrat med stor hantverksmÀssig skicklighet. Bilderna vÀcker tankar kring hur vi mÀnniskor lever vÄra liv och hur vÄra val pÄverkar naturen och vÄr livsmiljö men ocksÄ om omgivningens betydelse för hur vi mÄr.

UtstÀllningens namn SvÀrta berÀttar om blyertsens och tuschens svÀrta och grÄskalor som i sig skapar ett anslag i bilderna men ocksÄ om en svÀrta och dysterhet kring vad som hÀnder runt om oss.

  1. Installationsvy 
  2. Installationsvy
  3. Installationsvy 
  4. UndergÄng, blyerts pÄ papper, 2023
  5. Hösten, blyerts pÄ papper, 2023
  6. MÄndag, blyerts pÄ papper, 2023
  7. Ön, blyerts pĂ„ papper, 2023
  8. Rytmen, blyerts pÄ papper, 2023
  9. Andra sidan, blyerts pÄ papper, 2024


GAPS/GLITCHES


 Studio K18, Stockholm, 2024  

GrupputstÀllning
Samarbete med Sandra Lundberg
Fragment frÄn en mailkonversation:


Stockholm och Dals LĂ„nged, 2024

Hej,

I en liten skog inte lÄngt frÄn mitt hem finns det ett trÀd som jag brukar hÀlsa pÄ nÀr jag behöver en dos av lugn. Det var alldeles för lÀnge sedan jag var dÀr nu men jag har en bild av det trÀdet pÄ startskÀrmen i min mobil. Och i utkanten av byn finns en gammal ek som jag ofta passerar. DÀr brukar jag stanna till och varje gÄng blir jag pÄmind om att det Àr sÄ fÄ trÀd som fÄr leva hela sitt liv. MÀnniskor och trÀd Àr ganska lika. BÄde mÀnniskor och trÀd vrider och vÀnder pÄ sig, fÄr rynkor och Äldras. Den ena blir knotig, den andra spretig. Idag hittade jag Àven en ihopkurad snigel, en vinbergssnÀcka. Har suttit nÀra och stirrat pÄ nÀr den vandrar lÄngsamt fram. SnÀckan sÄg köttig ut och med lite fantasi skulle den kunna vara nÄgot helt annat.  

Nyss gick jag runt och tÀnkte pÄ polariseringen mellan mÀnniskor som refererar till skogen som ett virkesförrÄd och mÀnniskor som ser skogen som en plats dÀr det bland annat lever trÀdarter. TrÀdarter som snarare Àr samarbetande individer Àn en del av ett virkesförrÄd. Numera kan vi förstöra mycket pÄ kort tid pÄ grund av skogsmaskiner och fossila brÀnslen men vi som fÀster oss vid trÀd sörjer skogen nÀr den blir ett kalhygge. Den mÄngfald av djur och vÀxter som levde dÀr. KrustÄtel Àr den vÀxt som först börjar vÀxa pÄ ett kalhygge. KrustÄtel Àr grÀset som skyler körskador och uppbrutna marker. MÀnniskan trampar ner men naturen tar alltid över Äterigen. Det Àr i alla fall fint och nu hÀnger det krustÄtel pÄ tork i köket. Har ocksÄ samlat nÄgra avgnagda frön frÄn kottar som ekorren lÀmnat efter sig.

Jag tĂ€nker mycket pĂ„ glappet mellan mĂ€nniskan och skogen/naturen. Hur jag Ă€n gör i mina nĂ€rmanden sĂ„ upplever jag ett större eller mindre avstĂ„nd till skogen. Vi mĂ„ste uppfinna ett sĂ€tt att hitta tillbaka till naturen. Vi mĂ„ste förstĂ„ att naturen, och skogen, har ett vĂ€rde i sig – ett vĂ€rde som inte kan skrivas i siffror. Skog Ă€r sĂ„ mycket mer Ă€n trĂ€d. 

Sandra Lundberg & Karin Granstrand
PS. Vi kan inte lÄta allt bara fortgÄ.


  1. Installationsvy 
  2. Detaljbild: Kamouflage
  3. Karin Granstrand: Kamouflage. Pressade blad frÄn jÀtteslide, krustÄtel, vÀxtfÀrgat ullgarn, stÄltrÄd, moulinégarn, gips, sten, akrylfÀrg, lim, 2024 
  4. Detaljbild: Kamouflage
  5. Sandra Lundberg: Mantel. Skulpterad form i jÀrntrÄdsnÀt och filtad vadd. AvokadofÀrgad velour och lakansvÀv i bomull. Maskin- och handsömnad, draperade detaljer. Handsydda kottfjÀll frÄn tallkottar. Makrame och smÄ tÀljda pinnar. Till större delen Äterbrukat material. 2024
  6. Installationsvy
  7. Detalj: Gammeleken
  8. Karin Granstrand: Gammeleken. Pressade blad frÄn jÀtteslide, vÀxtfÀrgat ullgarn, stÄltrÄd, moulinégarn, gips, akrylfÀrg, lim, 2024


ANDRA ÖGON


 MÖRKRET VANDRAR by MÖRKRET  
 Bellmansgatan 26, Stockholm Craft Week, 2024  

Triptyken ANDRA ÖGON bestĂ„r av tvĂ„ bladskulpturer och en blyertsteckning.


  1. Maj, pressade blad frÄn jÀtteslide och parkslide, vÀxtfÀrgat ullgarn, stÄltrÄd, moulinégarn, lim, 2024 
  2. Iris, blyerts pÄ papper, 50x32 cm (utan ram), 2024
  3. Installationsvy 
  4. UtochinvÀnd pupill, pressade blad frÄn örnbrÀken och trÀjon, vÀxtfÀrgat ullgarn, silikon, stÄltrÄd, moulinégarn, lim, 2024
  5. Installationsvy: Karin Granstrand, Beata Alfredsson Grahn, Klara Bothén


DET HÄNDER IBLAND ATT JAG INTE KÄNNER IGEN MIG NÄR JAG GÅR I SKOGEN



 TILLFÄLLIGHETER, Steneby konsthall, 2023  

Det hÀnder ibland att jag inte kÀnner igen mig nÀr jag gÄr i skogen bestÄr av tolv textila skulpturer. Skulpturerna Àr portrÀtt av specifika vÀxtindivider jag trÀffat pÄ skogspromenader i mitt nÀromrÄde. I mitten finns en ekorre som inte Àr ett förmÀnskligat djur utan en fördjurigad mÀnniska. Uttrycket Àr gulligt eftersom mÀnniskor har en tendens att ta hand om det som Àr gulligt.

En skog Àr sÄ mycket mer Àn bara trÀd. Min intention har varit att skriva vÀxter med versaler, skapa dem i fetstilt och skrika med ett tydligt typsnitt i storlek 150. För jag Àr trött pÄ kalhygge efter kalhygge, business as usual och att vi försöker rÀdda klimatet genom att förstöra naturen (grön omstÀllning).

En del av de portrÀtterade vÀxterna Àr vanliga medan andra Àr mer sÀllsynta: lingon, ormbÀr, missne, gatkamomill, vÄrbrodd, klockpyrola, skogsstjÀrna, maskrosknopp, vildkaprifol och frukten av stinknÀva. Samt en ekorre och en frankiaknöl. Frankia Àr ingen vÀxt utan ett bakterieslÀkte som vÀxer pÄ rötter till trÀd, bl.a. hassel. Jag blev allt för exalterad nÀr jag trÀffade knölen i den vildsvinsbökade marken för att kunna ignorera den.

Till och frÄn har jag arbetat med begreppet vÀxtblindhet, med vilket menas att vi mÀnniskor inte lÀngre ser, mÀrker, bryr oss om det som vÀxer omkring oss. Inte heller kanske vi alltid förstÄr hur viktiga vÀxter Àr för allt annat liv pÄ jorden.

Titeln pĂ„ installationen Ă€r ett citat frĂ„n Kerstin Ekmans Gubbas hage. Jag tolkade meningen som att Kerstin befinner sig pĂ„ en plats i skogen, dĂ€r hon brukar vara, men att hon helt plötsligt inte kĂ€nner igen sig för att hon ser nĂ„got hon inte sett tidigare. Hon lĂ€gger mĂ€rke till nya vĂ€xter, djur eller fenomen och de nya upptĂ€ckterna gör henne sĂ„ uppfylld att hon glömmer tid och rum. Personligen lĂ€ser jag in ytterligare tvĂ„ dimensioner i titeln: dels att jag helt plötsligt inte kĂ€nner igen mig för att skogen Ă€r borta (avverkad) och dels att jag faktiskt kan vara vilse – fysiskt eller mentalt.


  1. Installationsvy 
  2. Installationsvy
  3. Lingon, merinoull, skumgummi, trÀdgÄrdstrÄd, 2023
  4. Installationsvy
  5. Installationsvy
  6. SkogsstjÀrna, ull, vax, stÄltrÄd, plaströr, sten, 2023
  7. Installationsvy
  8. Ekorre, ull, skumgummi, lakansvÀv, stoppning, klÀder, kuddar, gummistövlar, handskar, nylon, 2023


PORTRÄTT AV UPPLEVELSEN AV
ETT TJÄRN



 Konstepidemin, Göteborg, 2022  

Text av Timja Femling

Man börjar alltid nÄgonstans. Man börjar dÀr man befinner sig; plötsligt vid en oansenlig tjÀrn som Àr svÄr att nÄ. Det Àr blött runtomkring dÀr, och ingenstans gÄr det att sitta. Dessutom ligger tvÄ kalhyggen ocksÄ inklÀmda hÀr. TjÀrnen en bit bort Àr det mÄnga som besöker, men inte denna lilla sjö som mest liknar en pöl. Det Àr nÀstan som en naturlag att solidarisera med det negligerade, precis som man inte heller, i detta konstnÀrliga fall, slösar med naturens resurser, utan tar det som kommer i ens vÀg, det som redan Àr fallet och dött; en fallen björk, den mÀngd lupin som behövs för att fÀrga en viss bit siden; och konstigt nog blir djupt lila, grönt, vilket i sig kan vara intressant nog.

Vad hÀnder vid tjÀrnen? Mest ingenting alls. I alla fall inte om man tÀnker sig att en upplevelse Àr detsamma som nÄgonting stort. Det finns inget direkt att titta pÄ, förutom sjÀlva tjÀrnen och dess vatten; och ett trÀd som fascinerar, av en anledning som Àr svÄr att förklara för nÄgon annan; det bara Àr, och det ser ledset ut. Att dras till nÄgot visst Àr djupt personligt, och det Àr ofta svÄrt att sÀtta fingret pÄ varför man dras till det som glittrar obestÀmt, varför man förÀlskar sig i blÄtt; varför man mÄste Àgna tid vid en viss plats som inte ens Àr fin, precis som man sÀllan verkligen vet varför man blev kÀr i den eller den.

SĂ„, det hĂ€nder inget sĂ€rskilt hĂ€r. Det vĂ€xer nĂ„got som heter pors. Platsen förĂ€ndras med Ă„rstiderna; och som mĂ€nniska rör man sig cykliskt tillsammans med dem. Platsen börjar besökas med jĂ€mna mellanrum, som den mellanrumsplats det Ă€r. Ett slags förhĂ„llande uppstĂ„r, det blir en vana att gĂ„ dit: Nu Ă€r det dags igen, vad har hĂ€nt. Olika sorters grönt har slagit ut. Sedan blir blomma till bĂ€r. Men vad Ă€r det egentligen jag ser?; och vad som liknar besatthet Ă€r en stor del av detta, hĂ€r – att tillĂ„ta nĂ„got att ta tid och vara omstĂ€ndligt, ger en ocksĂ„ tiden tillbaka.

NĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ Karin Granstrands arbete Ă€r det vandringen jag Ă„terkommer till. Att fysiskt vandra, men lika mycket Ă€r det en mental vandring, en stĂ€ndig nyfikenhet och undran. NĂ€rvarande Ă€r ocksĂ„ alltid ifrĂ„gasĂ€ttandet, varför gör eller kĂ€nner jag sĂ„hĂ€r? Ofta mer specifikt hur man som mĂ€nniska förhĂ„ller sig till materian, och sig sjĂ€lv (i förhĂ„llande till den); och inte minst till en plats, som man i Granstrands fall vĂ€ljer att helt och fullt omfamna – se för vad den Ă€r, oavsett om den Ă€r vacker eller ej: Vad vill du mig, eller lika gĂ€rna, vad vill jag dig? Det finns nĂ„got hĂ€r, en liten plĂ€tt pĂ„ jorden som jag plötsligt begĂ€r. Vad som Ă€n ledde mig hit spelar mindre roll, det kan rĂ€cka med en viss blommas mitt, som blir till vadderade kuddar och ludet hĂ„r i ens fulla uppmĂ€rksamhet; och att tillĂ„ta sig detta, att gĂ„ dit det drar, mot det jag begĂ€r, Ă€r enda sĂ€ttet att finna det som Ă€r sant – för en sjĂ€lv.

Granstrands konstnÀrskap ligger inte synligt i enskilda verk som man tittar pÄ linjÀrt, utan Àr mer ett förhÄllningssÀtt, hela ens sÀtt att vara, en oansenlig del visar sig bli betydelsefull i det stora hela. Det Àr ett arbete som fungerar likt ett kretslopp, dÀr det man komposterar förmultnar, och blir till nytt liv; och det Àr svÄrt att sÀga om konstnÀren stÄr mitt i denna cirkel, eller snarare Àr cirkeln.


  1. Installationsvy 
  2. Älgbajs, vĂ€xtfĂ€rgat sidentyg, ca 50x54x47 cm, 2022
  3. Grot, vÀxtfÀrgat siden- och bomullstyg, ca 155x80x55 cm, 2022
  4. ÖrnbrĂ€ken, vĂ€xtfĂ€rgat sidentyg, hĂ„r, ca 104x29x11 cm, 2022
  5. Vitmossa, naturligt fÀrgat sidentyg, trÄd, hÄr, ca 98x11x10 cm, 2022
  6. TrÀjon, vÀxtfÀrgat sidentyg, nylontrÄd, ca 136x58 cm, 2022


SKISSER FRÅN TJÄRNET



 HeluretjÀrnet, 2022  

Luppen visar att vÀxtdelarna Àr rödare Àn vad jag kan uppfatta med blotta ögat. Den fuktiga vitmossan Àr knallröd, fjolÄrsbladen och de gamla tranbÀren likasÄ. I luppen fylls hela mitt synfÀlt av nÄgot som vanligtvis Àr litet och helt plötsligt kÀnner jag mig ganska obetydlig, sittandes i snÄret vid tjÀrnet.


  1. Vitmossa
  2. Älgbajs 
  3. TranbÀr
  4. Tuvull 
  5. KvÀllning vid tjÀrnet
  6. Kvist 
  7. Lingonblad
  8. Plastband
  9. TranbÀrsblad och vitmossa
  10. SjöfrÀken
  11. Odon