📁 KARIN GRANSTRAND Info   Mörkret
       Ateljé: Dals Långed hello (at) karingranstrand.com Stuff, my stuff, come along with me  

PÅ AVSTÅND ÄR ALLTING BLÅTT 
(OCH BUSINESS
AS USUAL)


 Bellmansgatan 26, Stockholm
 666 95 by Mörkret
 Stockholm Craft Week, 2025

En kopp kaffe, en jordnötskaka och en skål med körsbär. Som vanligt sitter jag på golvet, som vanligt är jag egentligen inte alls intresserad av att ta en paus. För jag syr berg.

Jag kan inte förklara det på något annat vis än att jag var tvungen att sy berg. De här bergen skulle bestå av utsorterade kläder från den lokala secondhandbutiken. Klädberg – så övertydligt att det är patetiskt – fast egentligen handlar det bara om att tala klarspråk med versaler i fetstilt. Vad är det vi inte förstår? Vi producerar för mycket kläder, ofta i tveksamt plastmaterial, men ändå ökar vi tempot. Business as usual oavsett vetskap för det enda som räknas är evig tillväxt och pengar till aktieägarna. Dessutom blir vi så glada när vi väntar på en ny topp från Shein. Eller för den delen; byxor från Sellpy. Nåväl, färgen på mitt klädberg skulle vara blå för på avstånd är allting blått. Ljus med kort våglängd, alltså blått ljus, sprids mest och därför ser atmosfären blå ut. På långt håll ser även trädtoppar blå ut och att sitta på toppen av ett berg och se ut mot allt som är blått på avstånd är det bästa jag vet. Det är lättare att andas där. Vid solnedgång blir solen rödare och rödare eftersom ljuset då tar en allt längre väg genom atmosfären.

När jag sitter bredvid mitt halvfärdiga berg med den osmakliga jordnötskakan i ena handen inser jag att det inte bara handlar om konsumtion och enkelheten att andas vid fri sikt. Det handlar också om mig. Att sy klart är som att nå toppen och är det något jag alltid vill så är det att bli klar. Jag stirrar på mängden nyinköpt mellanlägg som behövdes för att sy rimliga sömmar i en del av de slitna stretchplaggen av tvivelaktig kvalité. Det får mig att snubbla till och jag faller några meter mot marken.

Några dagar senare står jag äntligen på toppen och väl på plats förstår jag min obetydlighet. Höjder ger mig nämligen ofta en känsla av större samhörighet med omgivningen. Ibland är det svårt att andas balanserat i en värld jag både föraktar och älskar – men här uppe ter sig världen mindre komplex för en stund. Det är skönt att vara klar. Men även om jag just nu tror att jag kan sitta här hur länge som helst så är jag väl medveten om att jag snart blir rastlös.

Jag kan inte heller sluta producera.
Jag kan inte heller sluta konsumera.


  1. Installationsvy
  2. På avstånd är allting blått (och business as usual)
  3. Detaljbild
  4. Textfanzine//Verkförteckningsfanzine
  5. Installationsvy


ÖPPEN VISNING


 Sofiavägen 5A, Lund, 2025

En grupputställning i en lägenhet som nu är ute till försäljning. Utställningen utforskar frågan om vi börjar nå ytlighetens och därmed ensamhetens absoluta ändhållplats.

En utställningsidé av Timja Femling.

Medverkande: Mary–Anne Buyondo, Jon Ek, Lisa Ek, Lars Embäck, Angelica Falkeling, Timja Femling, Karin Granstrand, Jenny Grönvall, Leif, Holmstrand, Andreas Kurtsson, Rebecka, Larsdotter, Kerstin Lieberath, Åsa Lieberath, Eric Magassa, Nina Meierkord, Cecilia Sterner, Markus Tullberg 
Skribenter: Lars Gustaf Andersson, Anna Nilsson

  1. Skärmdump från hemnet.se
  2. Installationsvy från sovrum
  3. Installationsvy från sovrum
  4. Installationsvy från vardagsrum
  5. Installationsvy från sovrum
  6. Planritning från prospekt
  7. Jag vet vad jag måste göra men jag gör det inte, sömnad: återbrukad textil, växtfärgad siden, 2025


SVÄRTA



 Teckningsmuseet i Laholm, 2025

Dea Svensson, Karin Granstrand
& Maria E Harrysson

I utställningen möter ni teckningar som berör människans existens, naturen runt omkring oss och vårt förhållande till platser i vårt minne och i den fysiska verkligheten. Miljöer som bär på spår av händelser och symboliska innebörder.

Vad säger naturens växter, vatten och skogar till oss? Med stor känslighet, inlevelse och fantasi lyfter konstnärerna fram berättelser och betraktelser från naturen. Det kan vara skildringar av specifika platser med speciella innebörder eller scener som utgör utgångspunkt för ett berättande om naturen och om tillvaron, allt skildrat med stor hantverksmässig skicklighet. Bilderna väcker tankar kring hur vi människor lever våra liv och hur våra val påverkar naturen och vår livsmiljö men också om omgivningens betydelse för hur vi mår.

Utställningens namn Svärta berättar om blyertsens och tuschens svärta och gråskalor som i sig skapar ett anslag i bilderna men också om en svärta och dysterhet kring vad som händer runt om oss.

  1. Installationsvy 
  2. Installationsvy
  3. Installationsvy 
  4. Undergång, blyerts på papper, 2023
  5. Hösten, blyerts på papper, 2023
  6. Måndag, blyerts på papper, 2023
  7. Ön, blyerts på papper, 2023
  8. Rytmen, blyerts på papper, 2023
  9. Andra sidan, blyerts på papper, 2024


GAPS/GLITCHES


 Studio K18, Stockholm, 2024

Grupputställning
Samarbete med Sandra Lundberg
Fragment från en mailkonversation:


Stockholm och Dals Långed, 2024

Hej,

I en liten skog inte långt från mitt hem finns det ett träd som jag brukar hälsa på när jag behöver en dos av lugn. Det var alldeles för länge sedan jag var där nu men jag har en bild av det trädet på startskärmen i min mobil. Och i utkanten av byn finns en gammal ek som jag ofta passerar. Där brukar jag stanna till och varje gång blir jag påmind om att det är så få träd som får leva hela sitt liv. Människor och träd är ganska lika. Både människor och träd vrider och vänder på sig, får rynkor och åldras. Den ena blir knotig, den andra spretig. Idag hittade jag även en ihopkurad snigel, en vinbergssnäcka. Har suttit nära och stirrat på när den vandrar långsamt fram. Snäckan såg köttig ut och med lite fantasi skulle den kunna vara något helt annat.  

Nyss gick jag runt och tänkte på polariseringen mellan människor som refererar till skogen som ett virkesförråd och människor som ser skogen som en plats där det bland annat lever trädarter. Trädarter som snarare är samarbetande individer än en del av ett virkesförråd. Numera kan vi förstöra mycket på kort tid på grund av skogsmaskiner och fossila bränslen men vi som fäster oss vid träd sörjer skogen när den blir ett kalhygge. Den mångfald av djur och växter som levde där. Kruståtel är den växt som först börjar växa på ett kalhygge. Kruståtel är gräset som skyler körskador och uppbrutna marker. Människan trampar ner men naturen tar alltid över återigen. Det är i alla fall fint och nu hänger det kruståtel på tork i köket. Har också samlat några avgnagda frön från kottar som ekorren lämnat efter sig.

Jag tänker mycket på glappet mellan människan och skogen/naturen. Hur jag än gör i mina närmanden så upplever jag ett större eller mindre avstånd till skogen. Vi måste uppfinna ett sätt att hitta tillbaka till naturen. Vi måste förstå att naturen, och skogen, har ett värde i sig – ett värde som inte kan skrivas i siffror. Skog är så mycket mer än träd. 

Sandra Lundberg & Karin Granstrand
PS. Vi kan inte låta allt bara fortgå.


  1. Installationsvy 
  2. Detaljbild: Kamouflage
  3. Karin Granstrand: Kamouflage. Pressade blad från jätteslide, kruståtel, växtfärgat ullgarn, ståltråd, moulinégarn, gips, sten, akrylfärg, lim, 2024 
  4. Detaljbild: Kamouflage
  5. Sandra Lundberg: Mantel. Skulpterad form i järntrådsnät och filtad vadd. Avokadofärgad velour och lakansväv i bomull. Maskin- och handsömnad, draperade detaljer. Handsydda kottfjäll från tallkottar. Makrame och små täljda pinnar. Till större delen återbrukat material. 2024
  6. Installationsvy
  7. Detalj: Gammeleken
  8. Karin Granstrand: Gammeleken. Pressade blad från jätteslide, växtfärgat ullgarn, ståltråd, moulinégarn, gips, akrylfärg, lim, 2024


ANDRA ÖGON


 Bellmansgatan 26, Stockholm
 Grupputställning med Mörkret
 Stockholm Craft Week, 2024

Triptyken ANDRA ÖGON består av två bladskulpturer och en blyertsteckning.


  1. Maj, pressade blad från jätteslide och parkslide, växtfärgat ullgarn, ståltråd, moulinégarn, lim, 2024 
  2. Iris, blyerts på papper, 50x32 cm (utan ram), 2024
  3. Installationsvy 
  4. Utochinvänd pupill, pressade blad från örnbräken och träjon, växtfärgat ullgarn, silikon, ståltråd, moulinégarn, lim, 2024
  5. Installationsvy: Karin Granstrand, Beata Alfredsson Grahn, Klara Bothén


DET HÄNDER IBLAND ATT JAG INTE KÄNNER IGEN MIG NÄR JAG GÅR I SKOGEN



 Tillfälligheter, Steneby konsthall, 2023

Det händer ibland att jag inte känner igen mig när jag går i skogen består av tolv textila skulpturer. Skulpturerna är porträtt av specifika växtindivider jag träffat på skogspromenader i mitt närområde. I mitten finns en ekorre som inte är ett förmänskligat djur utan en fördjurigad människa. Uttrycket är gulligt eftersom människor har en tendens att ta hand om det som är gulligt.

En skog är så mycket mer än bara träd. Min intention har varit att skriva växter med versaler, skapa dem i fetstilt och skrika med ett tydligt typsnitt i storlek 150. För jag är trött på kalhygge efter kalhygge, business as usual och att vi försöker rädda klimatet genom att förstöra naturen (grön omställning).

En del av de porträtterade växterna är vanliga medan andra är mer sällsynta: lingon, ormbär, missne, gatkamomill, vårbrodd, klockpyrola, skogsstjärna, maskrosknopp, vildkaprifol och frukten av stinknäva. Samt en ekorre och en frankiaknöl. Frankia är ingen växt utan ett bakteriesläkte som växer på rötter till träd, bl.a. hassel. Jag blev allt för exalterad när jag träffade knölen i den vildsvinsbökade marken för att kunna ignorera den.

Till och från har jag arbetat med begreppet växtblindhet, med vilket menas att vi människor inte längre ser, märker, bryr oss om det som växer omkring oss. Inte heller kanske vi alltid förstår hur viktiga växter är för allt annat liv på jorden.

Titeln på installationen är ett citat från Kerstin Ekmans Gubbas hage. Jag tolkade meningen som att Kerstin befinner sig på en plats i skogen, där hon brukar vara, men att hon helt plötsligt inte känner igen sig för att hon ser något hon inte sett tidigare. Hon lägger märke till nya växter, djur eller fenomen och de nya upptäckterna gör henne så uppfylld att hon glömmer tid och rum. Personligen läser jag in ytterligare två dimensioner i titeln: dels att jag helt plötsligt inte känner igen mig för att skogen är borta (avverkad) och dels att jag faktiskt kan vara vilse – fysiskt eller mentalt.


  1. Installationsvy 
  2. Installationsvy
  3. Lingon, merinoull, skumgummi, trädgårdstråd, 2023
  4. Installationsvy
  5. Installationsvy
  6. Skogsstjärna, ull, vax, ståltråd, plaströr, sten, 2023
  7. Installationsvy
  8. Ekorre, ull, skumgummi, lakansväv, stoppning, kläder, kuddar, gummistövlar, handskar, nylon, 2023


PORTRÄTT AV UPPLEVELSEN AV
ETT TJÄRN



 Konstepidemin, Göteborg, 2022

Text av Timja Femling

Man börjar alltid någonstans. Man börjar där man befinner sig; plötsligt vid en oansenlig tjärn som är svår att nå. Det är blött runtomkring där, och ingenstans går det att sitta. Dessutom ligger två kalhyggen också inklämda här. Tjärnen en bit bort är det många som besöker, men inte denna lilla sjö som mest liknar en pöl. Det är nästan som en naturlag att solidarisera med det negligerade, precis som man inte heller, i detta konstnärliga fall, slösar med naturens resurser, utan tar det som kommer i ens väg, det som redan är fallet och dött; en fallen björk, den mängd lupin som behövs för att färga en viss bit siden; och konstigt nog blir djupt lila, grönt, vilket i sig kan vara intressant nog.

Vad händer vid tjärnen? Mest ingenting alls. I alla fall inte om man tänker sig att en upplevelse är detsamma som någonting stort. Det finns inget direkt att titta på, förutom själva tjärnen och dess vatten; och ett träd som fascinerar, av en anledning som är svår att förklara för någon annan; det bara är, och det ser ledset ut. Att dras till något visst är djupt personligt, och det är ofta svårt att sätta fingret på varför man dras till det som glittrar obestämt, varför man förälskar sig i blått; varför man måste ägna tid vid en viss plats som inte ens är fin, precis som man sällan verkligen vet varför man blev kär i den eller den.

Så, det händer inget särskilt här. Det växer något som heter pors. Platsen förändras med årstiderna; och som människa rör man sig cykliskt tillsammans med dem. Platsen börjar besökas med jämna mellanrum, som den mellanrumsplats det är. Ett slags förhållande uppstår, det blir en vana att gå dit: Nu är det dags igen, vad har hänt. Olika sorters grönt har slagit ut. Sedan blir blomma till bär. Men vad är det egentligen jag ser?; och vad som liknar besatthet är en stor del av detta, här – att tillåta något att ta tid och vara omständligt, ger en också tiden tillbaka.

När jag tänker på Karin Granstrands arbete är det vandringen jag återkommer till. Att fysiskt vandra, men lika mycket är det en mental vandring, en ständig nyfikenhet och undran. Närvarande är också alltid ifrågasättandet, varför gör eller känner jag såhär? Ofta mer specifikt hur man som människa förhåller sig till materian, och sig själv (i förhållande till den); och inte minst till en plats, som man i Granstrands fall väljer att helt och fullt omfamna – se för vad den är, oavsett om den är vacker eller ej: Vad vill du mig, eller lika gärna, vad vill jag dig? Det finns något här, en liten plätt på jorden som jag plötsligt begär. Vad som än ledde mig hit spelar mindre roll, det kan räcka med en viss blommas mitt, som blir till vadderade kuddar och ludet hår i ens fulla uppmärksamhet; och att tillåta sig detta, att gå dit det drar, mot det jag begär, är enda sättet att finna det som är sant – för en själv.

Granstrands konstnärskap ligger inte synligt i enskilda verk som man tittar på linjärt, utan är mer ett förhållningssätt, hela ens sätt att vara, en oansenlig del visar sig bli betydelsefull i det stora hela. Det är ett arbete som fungerar likt ett kretslopp, där det man komposterar förmultnar, och blir till nytt liv; och det är svårt att säga om konstnären står mitt i denna cirkel, eller snarare är cirkeln.


  1. Installationsvy 
  2. Älgbajs, växtfärgat sidentyg, ca 50x54x47 cm, 2022
  3. Grot, växtfärgat siden- och bomullstyg, ca 155x80x55 cm, 2022
  4. Örnbräken, växtfärgat sidentyg, hår, ca 104x29x11 cm, 2022
  5. Vitmossa, naturligt färgat sidentyg, tråd, hår, ca 98x11x10 cm, 2022
  6. Träjon, växtfärgat sidentyg, nylontråd, ca 136x58 cm, 2022


SKISSER FRÅN TJÄRNET



 Heluretjärnet, 2022

Luppen visar att växtdelarna är rödare än vad jag kan uppfatta med blotta ögat. Den fuktiga vitmossan är knallröd, fjolårsbladen och de gamla tranbären likaså. I luppen fylls hela mitt synfält av något som vanligtvis är litet och helt plötsligt känner jag mig ganska obetydlig, sittandes i snåret vid tjärnet.


  1. Vitmossa
  2. Älgbajs 
  3. Tranbär
  4. Tuvull 
  5. Kvällning vid tjärnet
  6. Kvist 
  7. Lingonblad
  8. Plastband
  9. Tranbärsblad och vitmossa
  10. Sjöfräken
  11. Odon


200 GRAM LUPIN



 cozmo, Lund, 2022

Växt- och svampfärgning är för mig sammankopplat med att spendera tid utomhus. Jag tar en omväg för att passera pors och det blir ett extra varv runt tjärnet för att se om den sammetsfotade pluggskivlingen har tittat upp.

För mig är det viktigt att inte bara lära känna växten eller svampen jag färgar med utan även deras grannar. När jag hittar kanadensiskt gullris dras jag lika starkt till doften av älggras, när jag plockar parkslide vill jag veta mer om blåelden snett till höger. För att minnas mina möten med växter började jag teckna det jag såg.

Skissböcker, provfärgningar och fotodokumentation från resultat av växt- och svampfärgning 2020-2022.


  1. Nässla 
  2. Lupin
  3. Björk 
  4. Installationsvy
  5. Praktlysing
  6. Ekollon
  7. Valnöt
  8.  Installationsvy
  9. Installationsvy
  10. Granatäpple
  11. Rödkål
  12. Gran
  13. Pors
  14. Svart böna
  15. Renfana
  16. Parkslide
    17.  


JAG VILL VETA VEM DU ÄR



 Växtdagbok: växter jag träffat
 Blyerts & akvarell i skissbok
 2021-

“In the Western tradition there is a recognized hierarchy of beings, with, of course, the human being at the top – the pinnacle of evolution, the darling of Creation – and the plants at the bottom. But in Native ways of knowing, human people are often referred to as “the younger brother of Creation.” We say that humans have the least experience with how to live and thus the most to learn – we must look to our teachers among the other species for guidance. Their wisdom is apparent in the way they live. They teach us by example. They've been on the earth far longer than we have been, and have had time to figure things out.”

/Robin Wall Kimmerer: Braiding Sweetgrass